torsdag, november 16, 2006

Teaterns möjligheter

Mina vänner har frågat mig både om vad som är roligast med teaterarbetet och vad de ger dig. Det finns många svar på dessa frågor. Det roligaste med teaterarbetet är att man har fått lära känna så underbara människor som man bara har hälsat på innan. Det finns många historier bland oss som är med och vi delger gärna dessa historier till varandra. De allra flesta jobbar eller har jobbat på Åfors glasbruk. Det har aldrig jag gjort om man bortser från några sommarmånader då man sommarjobbade som inbärare och målare. Jag valde en annan väg. Jag ville jobba med människor. Antingen med barn eller äldre och det blev inom äldreomsorgen. Men jag är uppvuxen i Åfors och har haft glasbruket i min närhet under stor del av mitt liv. Mina föräldrar har jobbat på bruket och genom denna teaterpjäs med alla dessa som jobbar där har man fått lära sig om Åfors historia. Man har lärt sig att de finns en otrolig vilja och yrkesstolthet bland glasarbetarna. De vet att de är betydelsefulla både för sin hembygd och för det hantverk som glasyrket är. De skapar konst genom sitt arbete och de vet de om. Jag önskar att denna stolthet skulle smitta av sig på oss inom äldreomsorgen så att vi blir stolta över vårt yrke. Vi skapar ingen konst, men vi skapar ett värdigt liv för de äldre och de borde vi ta fasta på mer

Vad ger detta projekt mig personligen? Det ger mig mycket som människa. Jag har aldrig tyckt om att tala inför folk. Jag blev alltid nervös med muntorrhet och en röst som stockar sig. Jag har försökt bearbeta denna osäkerhet på många sätt. Jag har tvingat mig att stå och tala inför folk för att övervinna känslan. Det har inte lyckats så bra och ska man vara med i fullmäktige eller i någon nämnd så måste man våga tala inför grupp. Detta känner jag att de har lossnat denna sommar och höst. Det har varit en utmaning för mig att dels tala på torget och dels agera på scenen. Jag klarade av talet på torget och jag har klarat av att agera på teatern utan att rösten stockar sig eller att man får gummiben. Det har gått så långt att man välkomnar nervositeten innan man ska tala eller gå ut på scenen. Det är en härlig känsla i kroppen och man känner hur kraften laddas i kroppen. Man blundar och ser sig själv inne i minnet hur man klarar av uppgiften. Nervositeten försvinner när man börjar sin uppgift och man känner en inre glädje och en självsäkerhet. Den förstärks när man ser att folket man talar till eller agerar inför lyssnar och kanske även skrattar. Det är då man får massa kickar i kroppen som man tar med sig ut när uppgiften är klar. Det är då man får denna känslomässiga energi som gör att ögonen ibland blir tårfyllda när man känner att man har lyckats. Eller är man inte nöjd med insatsen och då är man så himla självkritisk att de nästan gör ont. Men man lär ju sig av sina fel och brister, de är så man utvecklas som människa. Hela detta teaterprojekt har varit lärorikt för mig. Man har blivit starkare som människa och självsäkrare. Men även ödmjuk och man har utvecklat sin redan innehavda förståelse för andra människor.
Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta arbete med teatern. Det är skönt att ge av sig själv för Åfors historia och att man har bidragit till något man kommer att prata länge om i byn.

Inga kommentarer: