Sedan 1993 har jag varit medlem i ett politiskt parti, Men långt innan dess har jag debatterat och haft mina åsikter. Jag minns på det glada åttitalet när jag gick i högstadiet här i Emmaboda och högervinden var stark så var det inte mycket som imponerade på mig. Jag stred för vänsterns idéer bland Muffarna som sprang här på skolan. Jag vet inte om jag är lagd åt det hållet, men jag tyckte om att slänga käft till dessa ”slipsnissar”. Fast på den tiden var jag uttalad socialdemokrat och satte upp klistermärken från (S) och SSU på mitt skåp, mina pärmar och böcker. Fast så här efteråt var det konstigt att jag inte engagerade mig i någon SSU klubb, för de fanns det här i Emmaboda. Dels kan de bero på att jag bodde avsides från tätorten och det var besvärligt att ta sig in till mötena, men det var kanske så undermedvetet att jag sökte något annat som jag då inte visste vad. Detta fortsatte i gymnasiet fast då mojnade högervinden bland ungdomar men bland väljarkåren var den fortsatt stark.
Det första valet jag fick rösta var i valet 1991. I huset där jag bodde hade vi på den tiden en hyresgäst Willy Liska som var aktiv kommunpolitiker för (S) här i Emmaboda kommun. Jag följde med honom på olika valmöten det året och minns speciellt ett när vi var på Ronneby Brunn och lyssnade på dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson som talde där. Där köpte jag även en vit t- tröja där det stod Valarbetare på och så den gamla partiloggan som var en ros på en kvist. Den har jag kvar någonstans i garderoben. Jag röstade såklart på (s) i alla tre valen det året men fortfarande var jag inte aktiv på det sättet och inte medlem heller. Jag vet att Willy försökte få med mig in i partiet men det lyckades aldrig. Valet 1991 blev ett misslyckande för (S) och det blev regeringsskifte med Carl Bildt (m) som statsminister. Så långt gick högervinden då.
1993 hände något som ändrade inriktningen på mitt liv. Då hade EU-valet börjat diskuteras bland partierna och jag var förbaskad att (s) var EU-vänliga. Hur kunde de stå på samma sida som moderaterna och propagera för ett medlemskap? Jag hade fått lära mig att allt som moderater är för ska man vara vaksam på att de är inget för oss vanliga arbetare. Jag kände att jag inte hörde hemma i (S) och det ska erkännas att det kändes väldigt sorgeligt på den tiden. I maj 1993 fick vi besök av vänsterpartiledaren Gudrun Schyman på vårt LO-café I Emmaboda och hon talade om deras politik och att EU inte var något för oss på vänstersidan. Det var som ljuv musik i mina öron och redan efter mötet skrev jag in mig i Vänsterpartiet. Så enkelt var det, det som socialdemokraterna inte lyckats med på alla de tidigare åren. Jag fick kontakt med de lokala vänsterpartisterna och började gå på deras möten. Det var ju dags för val nästa år.
Jag minns att jag stod med på kommunala listan 1994 som tredje namn och att jag blev ersättare i fullmäktige och ersättare i socialnämnden. Vi gick framåt i riket. 6,2 % fick vi, en ökning med 1,6 %. Sen blev ju folkomröstningen november 1994 en besvikelse då vi förlorade omröstningen till JA sidan. Det var verkligen ett tydligt val mellan etablissemanget och oss ”rebeller” på Nej-sidan. Det var så det kändes en lång tid efteråt
Det politiska arbetet fortsatte genom 90-talet. Jag fick hoppa in mer och mer i socialnämndens sammanträde och i september 1997 blev jag som ensam vänsterpartist ordinarie i fullmäktige eftersom vårt första namn Erik Christensen flyttade till Köpenhamn och vårt andra namn Martina Shatizki hoppade av. Jag lärde mig mycket detta år som jag hade med mig till valet 1998. Ett val som vi i ökade till 12 % (+5, 8) och blev riket tredje största parti.
Då stod jag som nummer två på kommunala listan och vi ökade med två mandat och det innebar att jag efter valet fick sällskap av två partikamrater. Det var Jan-Olof Jäghagen och Lise Kroer som kom in tillsammans med mig. Jag hamnade dessutom från Socialnämnden till Kommunstyrelsen kommande fyra år. Vi samarbetade med (s) ,då ett samarbete som var lyckad för kommunen men misslyckat för oss som parti. Jag älskade kommunfullmäktige mötena men tyckte inte så mycket om Kommunstyrelsens sammanträde. Det för tungrott och för mycket siffror och ekonomi och inte så mycket om verksamhet, så upplevde jag det i alla fall.
Inför valet 2002 tog jag lite ofrivilligt två steg tillbaka från nummer två till nummer fyra på den kommunala listan. Det var för att vi skulle få in nya personer in i fullmäktige. Vi tappade ett mandat och jag blev ersättare i fullmäktige med inga nämnduppdrag alls. Socialdemokraterna fick egen majoritet på bekostnad av oss. Jan-Olof Jäghagen och Lise Kroer blev ordinarie och jag och Hugo Grönlund blev ersättare. Under kommande fyra års mandatperiod var jag med i ett enda fullmäktige sammanträde. Jag tyckte de var skönt på ett sätt att inte vara med i fullmäktige. Jag hade ju suttit i hela fem år innan dess. Det är viktigt att man roterar och får in nya representanter i både nämnder och fullmäktige. Men jag jobbade mycket med partiet bakom kulisserna och ordnade med praktiska saker som var aktuella. Sen fick vi revansch på etablissemanget 2003 då vi vann folkomröstningen om EMU. Denna omröstning överskuggades tragiskt av mordet på Anna Lindh som vi på båda lägren blev chockade över.
2006 vet ni hur det gick. Vi behöll våra två mandat i fullmäktige och jag gjorde comeback i fullmäktige och det känns faktisk kul. Det var bra att vara ifrån Fullmäktige i fyra år, man kände suget igen. Likaså nämndarbetet i bildningsnämnden känns stimulerande. Man har blivit äldre och mer erfaren och man känner att man är faktor som övriga ledamöter tar på allvar.
Slutligen vill jag bara säga att jag har valt den vägen som jag tycker många ska ta. Ju fler som engagerar sig politiskt desto bättre blir samhället anser jag. Jag har mina åsikter och angriper mina meningsmotståndare när de så behövs. Men jag försöker så gott jag kan förverkliga och försvara dessa åsikter genom att arbeta med politik. Man lär sig otroligt mycket om hur samhället fungerar, man lär sig demokrati och att kunna lyssna på vad andra har att säga. Vet man inte hur motståndarlaget vill ha det är det svårt att debattera med dem. En annan del som är jätteviktig är att man fått lära känna andra mycket trevliga människor i båda lagen som har det gemensamt att de är aktiva politiker och vill samhället väl, men vi har olika väg att nå fram till drömsamhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar