Socialdemokraterna har för första gången - efter 118 år - valt en kvinna till partiledare. Det är bra. Ännu bättre är att hon dessutom är feminist. Idag ser vi en antifeministisk offensiv som till stor del bärs upp av högeralliansen. Regeringens politik präglas av en allmän ovilja mot att utmana mäns makt och privilegier. Högerns krav på hemmafrubidrag, a-kasseförändringarna som slår hårdast mot kvinnor, likgiltighet att göra något åt löneorättvisorna och underlåtenheten att garantera kvinnor heltid talar sitt tydliga språk.
Men attackerna mot feminismen kommer inte bara från högern. Dessutom har det skett en allmän förskjutning i hela samhällsdebatten som syftar till att flytta feminismen ut i kylan. På ett ytligt plan skulle man kunna beskriva det som att det är "ute" att vara feminist. På ett djupare plan handlar det om en maktkamp i samhället där gamla unkna föreställningar om kön nu blivit möjliga att vädra offentligt. Det finns en lång rad kända och halvkända debattörer som sträcker upp ett finger i luften och avsäger sig feminismen. Den feministiska fernissan offras lättvindigt på populismens och opportunismens altare.
Kärnan i feminismen handlar om att inse att kvinnor underordnas och att vara beredd att göra något åt det. Det borde vara en självklar kamp för lika rättigheter. Och i den kampen är vi många som inte gett upp och som inte har några planer på att svika eller anpassa oss till vad som just nu beskrivs som gångbart.
Jag vet att det inte är någon majoritet som vill ha en återgång till femtiotalets hemmafrusideal eller som tycker att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Däremot är det inte alla som klarar av att stå emot när debattklimatet hårdnar.
Därför är det glädjande att Mona Salin inte backar undan utan är tydlig med att hon är feminist. Politiken behöver både fler kvinnor och fler feminister.
Lasse Ohly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar