Så har då dagen kommit då vi snart reser till Uppsala. I morgon vid denna tid har vi anlänt till den gamla universitetsstaden som har gamla anor på Upplandsslätten. Det finns mycket att berätta om Uppsalas historia men det är ju inte därför jag ska dit utan att vara ett av sju ombud från Kalmar län till Vänsterpartiets 39:e kongress. Så historien får vi ta en annan gång, kanske med ett Uppsalabesök senare till sommaren.
Kongressens största intresse i alla fall från mediahåll har rönt partiledarvalet och frågan om vi ska ha utökat ledarskap eller inte. Det utkristalliserades tillslut fyra partikamrater som ville bli partiledare efter Lars Ohly. Lars Ohly blev partiledare 2004 och under hans ledarskap har partiet inte gjort några bra val men under hans ledartid har partiet ändå stärkts internt och partiet har blivit mer sammansvetsat utan för den skull tummat på den interna debatten. På de har åtta åren han har lett partiet har det blivit ett mer kollektivt ledarskap där fler än partiledaren har kommit fram. Det är därför fyra partiledarkandidater har haft den viljan, modet och självförtroendet att stiga fram och vilja leda vårt kära vänsterparti. Dessa har under hösten åkt både tillsammans och enskilt land och rike, med en outtröttlig energi, inte bara för att träffa medlemmar och sympatisörer utan även resten av allmänheten via debattartiklar och TV-radioframträdande. Intresset för vårt parti och kongressen är stor och det har inte bara varit negativa skriverier utan även mycket positiva tongångar. Många sa i höstas när vi hade fyra partiledarkandidater inför kongressen att detta skulle splittra partiet och att de inte skulle hålla. Nu med facit i hand och en dag innan kongressen visar det sig inte bara att de hade fel utan även att Vänsterpartiet har blivit ett föredöme hur en demokratisk process ska se ut.
Men det är inte bara partiledar frågan som ska avgöras på kongressen utan många andra frågor. Det är viktigt att kongressens resultat blir tydligt vad vi vill med politik. Den tydligheten finns i dag och det måste fortsätta eller bli ännu bättre. I dag när många partier drar sig mot mitten och överger sina gamla kärnfrågor så ska vi i Vänsterpartiet stå fast vid vårt. Vi ska ha det självförtroendet att våga stå för vår politik. Två sådana områden är t ex. vår kritik mot EU och att plocka fram sex timmarsdagen igen. Det är inget självändamål att stå fast vid sina gamla åsikter men man ska däremot inte överge dem bara för att någon annan säger att det inte går. Vi ska ha sakliga argument till varför vi tycker som vi tycker och sådana har vi.
Nu är väskan packad och nu är det bara att invänta morgondagen då vi efter den med all säkerhet fina invigningen av kongressen redan kommer in i hetluften då frågan om delat ledarskap ska avgöras. En fråga nog många väntar med spänning på hur utfallet blir. Det kommer bli en öppen fråga som kan gå hur som helst. Jag har min uppfattning klar och det är att jag är positiv till att pröva denna modell och då i konstellationen Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt och jag övertygad att de kommer lyfta partiet tillsammans med övriga. Jag är övertygad om att de är måna om att fortsätta på den kollektiva vägen som Lars Ohly stakat ut. Att fler än dem kommer fram i rampljuset och att partiets medlemmar blir starkare. Jag är också lika övertygad om att det inte blir några tveksamheter om de olika roller partiföreträdarna har. Men hur det än blir för ett beslut på kongressen så ser jag en ljus framtid för partiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar