måndag, april 22, 2013

En fisk som steg upp på land

Vi härstammar alla från den fisken som en gång för ca 400 miljoner år steg upp i land. Redan tidigare fanns det ryggradslösa landlevande djur men nu var det dags för ryggradsdjuren att ta det steget. Sommaren 1931 gjorde en stor dansk Grönlandsexpedition ett märkligt fynd på Ymerön på den grönländska östkusten. På sluttningen av Celsiusberget hittade expeditionens geologer fossila rester efter vad som såg ut att vara den felande länken mellan livet i vatten och på land. Det var ett 365 miljoner år gammalt skelett av en varelse som dels var en fisk med gälar, men som också hade benliknande extremiteter både fram och bak. Djuret döptes till Ichtyostega, Den vandrande fisken. Mer om de första landjuren kan läsas här. 

Marjorie Courtenay-Latimer var föreståndare för ett litet naturhistoriskt museum i kuststaden East London i Sydafrika på 1930-talet. Hon ägnade merparten av sin tid åt att leta fossila stenar och bygga upp museets samlingar. Men hon bekantade sig också med traktens fiskare och gjorde klart för dem att hon var intresserad av ovanliga arter, om de skulle råka få upp någon i sina nät.

En dag fick hon ett telefonsamtal.
En fiskare hade fått upp en ytterst märklig fångst. Den var över en meter lång, blåskimrande och hade egendomliga, köttiga fenor – nästan som små armar och ben.

Marjorie Courtenary-Latimer insåg direkt att det var en kvastfening (eller med dagens mer korrekta termer tofsstjärtfisk eller coelachant). Det var en sensation. Ett levande fossil! Kvastfeningar var visserligen kända för vetenskapen sedan tidigare, men bara i förstenad form. Såvitt forskarna visste hade de varit utdöda i 70 miljoner år, sedan dinosauriernas tid.


Kvastfening
Den blåskimrande fisken fick namnet Latimeria chalumnae efter sin upptäckare och Marjorie Cortenary-Latimer blev världsberömd. Historien om henne är skildrad i boken ”Tidernas fisk” av Samantha Weinberg som kom på svenska år 2000. Ungefär femton år efter fyndet av den första levande kvastfeningen upptäcktes nästa exemplar av fiskare utanför ögruppen Komorerna i Indiska oceanen. För bara femton år sedan upptäcktes ytterligare en art av samma ordning utanför Indonesiens kust. I dag har totalt 309 individer av kvastfeningar hittats. De anses som svårt utrotningshotade och de är högintressanta för vetenskapen.

Kvastfeningar är nämligen nära släkt med de fiskar som någon gång för cirka 400 miljoner år sedan kravlade sig upp på land och blev fyrfota landdjur – föregångare till alla grodor, krokodiler, ödlor, fåglar och däggdjur, inklusive människor. Nu har en stor internationell forskargrupp, ledd av svenska Kerstin Lindbladh Toh, kartlagt kvastfeningarnas kompletta arvsmassa.

Resultaten bekräftar att evolutionen går extra långsamt i kvastfeningarnas värld, som finns djupt nere i havet. Det har funnits skäl för uttrycket ”levande fossil”.

 Man pratar ofta om hur arter ändras över tid. Men det finns fortfarande ett fåtal platser på jorden där organismer inte behöver förändras och detta är en av dem. Kvastfeningar är perfekt anpassade till havsdjupen precis som de är,

Genom att jämföra kvastfeningens arvsmassa med en rad andra djurs hittade forskargruppen ett femtiotal gener som uppenbarligen ändrades just i samband med att våra föregångare klev upp på land. Det handlar främst om luktsinnet, immunförsvaret, förmågan att bilda urin, förmågan att bilda moderkaka samt formen på armar, ben, fingrar och tår. Kort sagt, egenskaper som behövs om man ska leva på landbacken och inte i havet.

Steget från haven till landet brukar betraktas som en av de viktigaste händelserna i hela evolutionen. En stridsfråga inom forskningen i årtionden har varit om kvastfeningar verkligen är den närmaste levande släktingen till fisken som steg upp på land. Eller är det snarare lungfiskarna – en annan märklig och utrotningshotad fiskgrupp med köttiga fenor, som lever i sötvatten i Afrika, Sydamerika och Australien.


Australisk lungfisk
Den nya genanalysen tyder på att vi landlevande fyrfotingar är något närmare släkt med lungfiskarna än med kvastfeningarna. Men med dagens teknik går lungfiskar inte att dna-analysera lika bra, eftersom de har så extremt stor arvsmassa. Den är över trettio gånger större än människans.

Kvastfeningens arvsmassa är i samma storleksklass som vår, och den duger fint för att nysta upp vad som hände vid det stora klivet i evolutionen.

Inga kommentarer: