Livet är... klåda.
Svärmor brukar prata om kriget, och bland allt det elände som kom därur märks, enligt uppgift, den typ av bitsk fluga som bor nära marken, gärna där gräset växer högt.
"Dom kallas för Hitler-flugor, för dom kom hit under kriget", säger svärmor.
Jag vet inte om det stämmer. Jag vet bara att de bits något alldeles förbannat och att utslagen kliar minst lika ilsket som fästingbett.
Jag minns det förbannade fårnätet...
När jag plockade bort det stiftade jag för första gången bekantskap med Hitler-flugorna - om de nu skall kallas så. Åkern var inhägnad med tredubbla lager av fårnät och när hästgården i Långelycke blivit vår 1992 kämpade jag länge med att få bort fårnätet.
Det var medelst märlor fäst i späda träd och märlorna hade vuxit in i träet, eller rättare; träden hade vuxit över märlorna, och där gick jag dag ut och dag in i det höga gräset och om kvällarna hade jag feber - för flugornas skull.
Det tycktes som om de gick på speed, för de gav aldrig upp - i synnerhet inte på kvällarna. De bet mig sönder och samman, och jag var alltid knölig, gnällig och sönderriven.
Och nu har jag återigen varit ute i gräset och härjat. Där gömde sig Hitler-flugorna, och särskilt förtjusta är de i mina skuldror.
Heter de Hitler-flugor?
Nej, det tror jag inte, och jag vet inte heller om de kom hit under kriget. Men namnet passar dem bra.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar