Glasriket vore inte mycket för världen utan sitt folk, och från 1900 och framåt kom folkrörelserna, liksom konstnärerna, att få en stor betydelse.
Utvecklingen i Glasriket följer parallella spår:
- För vedens skull ägde bruken skog, och bruk, skogsbruk och sågverk drevs tillsammans. Sågverksnäringen startade delvis som ett sidospår till glasbranschen, och bönder tjänade extra som vedleverantörer och/eller eldare nattetid.
-Flera bruk hade tidigare varit järnbruk; Orrefors, Flygsfors, Flerohopp och Alsterfors.
- Så gott som alla glasbruk har brunnit, för hyttorna var förr byggda av trä, och därför startade bruken brandkårer.
- Arbetarna var under 1800-talet och tidigt 1900-tal inhysta hos bönder och de yngre bodde ofta på sliperivinden.
-Arbetsvillkoren var initialt brutala och lönen bestod på vissa håll delvis av brännvin. Driften låg nere under långa perioder. På vissa håll arbetade personalen då i brukets skog. Att gå vidare till nästa bruk var ett alternativ och många släktnamn återfinns i hela området.
-Barnarbete var, liksom social nöd, vanligt.
-Merparten av bruken anlades vid vattendrag, men de tidigaste bruken använde inte vattenkraft förrän det slipade glaset började efterfrågas under andra halvan av 1800-talet. Vattenkraften ledde till att många bruk byggde egna kraftstationer och det kom övriga delar av samhället till del. Näten togs sedan över av energibolagen.
-När fackföreningar började bildas från omkring 1900 var det inte givet att alla ville vara med. Bruksägarna bromsade och fackfolk svartlistades.
Gemensamt är också att riket vuxit genom avknoppning. Exempel: Johansfors glasbruk startades 1891 av Oskar Israelsson med bland andra blåsaren Alfred Stenberg. Efter tre år bröt sig Stenberg - som tidigare ägt Berghems glasbruk - loss och startade Modala i Moshult. Ur detta föddes Häljanäs glasbruk i Långasjö och drygt 20 år senare flyttades Modalahyttan och blev Emmaboda fönsterglasbruk, som sedan växte till Emmaboda glasverk som 1970 sysselsatte närmare 1000 personer.
Enligt samma princip startades Skruf 1897 av disponenten Robert Celander på Johansfors och Transjö startades som glassliperi 1866 av kostafolk och Åfors anlades i sin tur av Carl Fagerlund från Transjö 1876.
Hald och Gate i Orrefors/Sandvik fick betydelse även för andra bruk och konstnärer strömmade till. Till Kosta och Alsterfors kom Edvin Ollers och följdes senare av Ewald Dahlskog, Elis Bergh, Sven "X:et" Eriksson, Viktor "Vicke" Lindstrand och Mona Morales-Schildt. Lindstrand kom, för övrigt, till Kosta från Orrefors.
Till Pukeberg kom Harald Notini, och Lindefors bytte genom Edvard Strömberg namn till Strömbergshyttan. Där skapade hustrun Gerda Strömberg säreget glas, och hon var den första betydande kvinnliga formgivaren i Glasriket.
Senare: Till Gullaskruf kom Hugo Gehlin och Arthur Percy. Johansfors tog emot Bengt Orup och Erik och Margareta Hennix samt Ingegerd Råman. Lindshammar lockade till sig Gunnar Ander, och till Boda kom Erik Höglund 1953. Pukeberg förstärktes av Uno Westerberg, Eva Englund och Ann och Göran Wärff - senare till Orrefors respektive Kosta, liksom Paul Hoff, och till Åfors kom Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien 1963. Året därpå kom Monica Backström till Boda. Strax därefter slöt Rolf Sinnemark upp och 1967 anlände P-O Ström till Alsterfors.
Till Orrefors hade några år efter Paris Nils Landberg, Sven Palmqvist och Edvin Öhrström anslutit. Palmqvists Fuga-serie lanserade centrifugeringstekniken och på Flygsfors medförde Paul Kedelvs cocquille-format ett lyft. Till Skruf kom Bengt Edenfalk (1952) och Lars Hellsten (1964).
En viktig person är den från Alsterfors bördige Elving Conradsson. Han blev särskilt känd på Bergdala där hans syn i turismfrågor förändrade hela området från 1970 och framåt.
Parallellt med hushålls- och prydnadsglas verkade vissa bruk inom andra segment. Pukeberg, Flygsfors, Orrefors och Rosdala i Norrhult-Klavreström jobbade med belysningsglas. Flerohopps glasbruk sysslade med laboratorieglas, Glödlampshyttan i Nybro producerade förstås glas till glödlampor, liksom Flerohopp, och Gullaskruf, där ägaren William Stenberg sedan 1927,då det insomnade fönsterglasbruket återuppstod, kraftigt hade utvecklat pressglastekniken, tillverkade lyktglas till bilar och utrustning till tandläkare.
Börs- och Kreugerkraschen ledde runt 1930 till svåra tider. Arbetare friställdes och det gav nya företag. Exempel på det är Engshyttan i Nybro, startat av Pukebergs-arbetare. Nybro glasbruk startades samtidigt, liksom Älghult, och sliperi- och spegelfabriken Eriksmålaglas sprang ur åtstramningar på Åfors glasbruk och Kronoströms spegelfabrik i Fröseke.
Ett andra småländskt glasrike växte fram i västra Kronoberg med Ryd, Urshult, Eneryda, Alvesta, Strömsnäsbruk, Glimma (Glimåkra, Skåne) och Elme (Älmhult). "Vårt" glasrike var inte bara bruk, utan även sliperier, målerier, formfabriker, gjuterier, lamp- och spegelfabriker, och det andra världskriget var, liksom det första, en prövning. Kristiderna löstes med konservburksproduktion.
Glasriket mådde bra på 1950-talet. Arbetsvillkoren förbättrades och exporten blomstrade, och en central gestalt var Erik Rosén på Boda.
Under första hälften av 1900-talet hände mycket på folklivsfronten. Musikkårerna växte fram från sent 1800-tal och ur dem sprang oktetter och dansorkestrar. Folkrörelserna drev på byggnationer av skolor, egna hem och lägenheter och av samlingslokaler som folkets hus och nykterhetsloger.
Cyklistströmmar till och från bruket. Fotbollsmatch på Bruksvallen, och det hade bildats kooperativa föreningar som drev diversehandlar. Därtill byggdes idrottsanläggningar, och utvecklingen skedde ofta i samarbete med bruksägarna. I Åfors finansierades så "nya" Folkets hus i mitten av 1950-talet av bruksägaren Eric Åfors.
Det fanns en stark hierarki på bruken. Det var statusskillnad mellan mästare och benmakare å ena sidan och inbärare och formhållare å den andra, men klyftan krympte. Arbetare byggde egna villor och somliga blev kommunpolitiker, och vissa oroades på 1940-talet av att arbetare skulle ha såväl varm- som kallvatten.
Luffarna var fram till 50-talets andra hälft välkända personer och flera av dem var glasarbetare. De övernattade i hyttorna och lanserade då "hyttsillen". Det berättas om en man på Pukeberg som en vårdag kom ut från hyttan och hörde fågelsången.
"Jag hör er. Jag kommer", sade han, för att sedan inte ses till igen.
På 1960-talet ökade invandringen till området och många familjer kom från Grekland, Jugoslavien, Finland och Turkiet. Därtill fick den "gröna vågen" betydelse och alltmer ljus sattes på konstnärerna.
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar