Den tidiga morgonens dröm vill inte lämna mig.
Hustrun och barnen ville stanna kvar på hotellet i Helsingborg medan jag tog färjan till Helsingör för att besöka en stor antikmarknad.
När jag kommit dit gick jag in på en pub och där fick jag en sopsäck full med kanelbullar. Jag valde noggrant och fick till slut tag på en bulle som såg extra god ut. Men den norpade genast en känd glasprofil från hemtrakterna. Jag blev sur och gick och lade mig i fönstret. Där somnade jag, och när jag vaknade gick jag ut på Helsingörs gator.
Det vimlade av antikvitetsförsäljare och alla hade oemotståndliga artiklar; just sådana som jag åstundar, och priserna var löjligt låga. Men någon hade stulit min plånbok, och med ens befann jag mig i en del av Helsingör som jag inte alls kände till. Jag frågade en man om vägen tillbaka till järnvägsstationen, men då visade det sig att han var en häst.
Jag fann för gott att ringa till hustrun, men då upptäckte jag att telefonen hade förvandlats till ett våffeljärn som med nöd och näppe fick plats i byxfickan. Samtidigt hörde jag telefonen ringa, men var? Jag gick och gick och kom fram till en skylt som hälsade mig välkommen till Kongens Lyngby. Det gick inte att gå tillbaka, och jag var verkligen fetvilse.
Sedan väcktes jag av sonen, och fattade ingenting. Nio timmar senare står jag fortfarande i Kongens Lyngby och undrar var mobilen och plånboken är, och hur fan kunde jag missa att jag hade ett våffeljärn i byxfickan?
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar