På lördagen sade en högst älskvärd kvinna, att jag bör samla ihop mig och skriva boken; den där fjärde som jag har sagt att jag skall skriva, eller kanske en annan.
Och då blir man glad.
Men när tanken sedan slingrar sig kring frågan känns det... besvärligt, för det måste i så fall ske i en genre som ännu inte finns. Med tanke på att det finns många genrer och subgenrer upplever jag det som en utmaning.
Jag har nämligen funnit att jag inte längre tror på fiktionen. Jo, jag tror på den när andra anammar den, men inte när jag själv gör det. Verkligheten är så mycket mer fascinerande, känner jag, och då gör jag ingen värdering av vad andra väljer att göra.
Fast med verkligheten är det ju dessvärre så, att den inte kan behandlas hur som helst. Där finns människor som det måste tas hänsyn till, och den som inte tar den hänsynen får lov att finna sig i att få stryk.
Jag skulle verkligen vilja skriva historien om hur ölburkssamlingen öppnade mina ögon för världen, men jag vill inte hänga ut mina föräldrar. Jag vill inte heller använda författarens rätt att ändra på vissa saker, så att verkligheten genom några enkla handgrepp blir fiktion med verklighetsbakgrund, för det orkar jag inte.
Mamma och pappa var lärare. Alltså kan föräldrarna i boken inte vara lärare, utan något annat. Vad väljer jag då? Vad skall de heta? Vad skall jag heta?
Och huset som tjänade som bas för denna smått autistiska bakväg till de större orsakssammanhangen var vitt och reveterat, men det måste målas rött och kläs med träpanel - för att markera att detta inte är sant, utan bara lite sant, eller åtminstone en smula sannolikt.
Är detta verkligen väsentligt?
Det finns viktigare saker att fundera på, det håller jag med om, men eftersom jag vill skriva boken, som skall heta "Hålet i mitt hjärta", och historien ligger där och väntar, så känns det frustrerande att inte göra det.
Men samtidigt:
Hur jag än skulle göra det vore slutresultatet ingenting jämfört med vad några hundra hyllmeter ölburkar lärde mig och fortsätter att lära mig.
Det inte objektet för din fascination som avgör matchen, utan din förmåga att bli fascinerad.
God natt!
Peter Lejon, Långelycke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar