Storskrake

Sovande Storskrakhonor i Vättens vatten vid Karlsborg
Fotograferad i dag

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 cm, ett vingspann på 78–94cm och en vikt på 1 200–2 000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.

Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansidan och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen. Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och lusa ansiktsteckningar

I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.