lördag, maj 20, 2017

Minnen från Poppius

För 30 år sedan, vid den här tiden, fick jag besked om att jag blivit antagen på Poppius journalistskola i Stockholm.
Då hade jag fått en handfull artiklar publicerade i företrädesvis Barometern, men det kändes ändå mäktigt att tänka sig att min byline i framtiden skulle kunna tänkas avsluta flertalet tidningsartiklar - på Barometern i Emmaboda, för det var det enda jobbet jag verkligen ville ha.
När jag hade börjat på skolan på hösten 1987 fann jag flera roliga kamrater. Ingen av dem kunde beskrivas som "neurotypisk" och specialintressen var regel.
En tjej var inne på undergroundpoesi från New York som endast var utgiven i stencilform. En kille hade hållit i en spak på orgeln som användes på Lustans Lakejers första version av Diamanter - under själva inspelningen, och som journalist ville han specialisera sig på att analysera The Smiths.
En tjej ville fokusera på att skriva om omodernt mode och en annan tjej ville skriva i tidning för att hon tyckte så illa om journalister. Hon var väldigt skeptisk till oss andra, men hon tinade snart upp.
Att jag gick på skolan för att jag ville sitta på Järnvägsgatan i Emmaboda framstod därför inte som osedvanligt apart.
Medan jag gick på Poppius var jag helgvikarie på Östra Småland i Emmaboda, och jag var väldigt nöjd när jag gjorde ett bildscoop när ett uthus brann i Eriksmåla. Det ägdes för övrigt av mammas morbror Edvin och i det återuppbyggda uthuset återfinns sedan länge glasverksamheten Erikshyttan.
När jag efter denna triumfhelg återvände till Stockholm berättade jag för klassen om mitt insteg på den journalistiska parnassen. Medan jag med andan i halsen redogjorde för omständigheterna lät det emellertid inte lika märkvärdigt som det kändes.
"I lördags plåtade jag ett uthus som brann ner i Eriksmåla", sade jag, men ingen uppfattade det som en angelägen bulletin från TT.
En rolig detalj angående Poppius: En av lärarna var en gammal man som hette Erik Brorsson. Han ville gärna prata med mig så snart tillfälle gavs, för han hade vuxit upp i Vissefjärda. Om detta pratade vi bland annat under en krogrunda i Mariehamn på Åland. Under samma krogrunda blev en kille dyngfull och han gick fel på väg tillbaka till hotellet och fick sova under en presenning i hamnen.
Han hette Göran och blev sedermera filmkritiker.
En annan klasskamrat var stockholmstjejen Maria Trägårdh som längre fram fick Stora journalistpriset. Hon hade som tonåring dessutom varit på ridläger på ridskolan i Greveshult och hon mindes att hon under en långritt hade passerat ett vitt hus med två betonglejon på framsidan.
"Där bor jag", sade jag då.

Peter Lejon, Långelycke

Inga kommentarer: